Linnenea

En vecka har hunnit gå sen Lex försvann. Det är fortfarande tungt och jobbigt. Man hamnar i olika stadier med sorgen. De tre första dagarna efter händelsen ville jag bara lägga mig på backen gråtandes och aldrig mer göra något. Sen gick det över i att känslorna försvann, kunde inte känna något åt något håll. Man känner sig bara tom och skiter fullständigt i allting. Vad spelar saker för roll när man förlorat det som ligger närmast hjärtat. Nu är känslorna tillbaka igen och det känns jobbigt igen att tänka på det eller kolla på bilder. Verkligheten har kommit ifatt mig och jag inser att hur många gånger jag än blinkar så kommer det aldrig mer stå en Lex i boxen och det gör ont. Tårarna rinner igen.

Jag saknar min bästa vän och det kommer jag alltid att göra. Min orangea nallebjörn med dasslock till hovar och världens mysigaste mule.

När kommer jag kunna kolla på bilderna och tänka att jag varit världens lyckligaste som ens fick tillbringa 6 år med honom istället för att känna sorgen och saknaden. Jag hoppas att jag iallafall snart hamnar någonstans mitt emellan!!

Mitt hjärta, min kärlek, mitt allt! <3